We Still Got The Blues..

Intressant fenomen, man vaknar upp precis lika utmattad som man var när man somnade. Jag sover hela natten, men sover jag bra. Nej, nattens timmar är fyllda med drömmar och hjärnspöken. Mardröm efter mardröm präglas jag av. Det tär och humöret är långt från bra. Hopplöshet och en allmän utmattning infinner sig och att göra något vettigt och givande finns verkligen inte. Ännu en helg med jobb nalkas och inget mer är som vanligt inplanerat. Klagar jag över det, nej. Det finns ingen ork att göra något. Att jobba 6 timmar lockar faktiskt, att få koncentrera sig på något helt och inte tappa fokus och vandra bort i tankarna. När man inte ens orkar låtsas vara okej, då är det inte okej. Att sitta och låtsas finns inte, vill folk inte se kan de ignorera. Men hur bra känner ni alla mig egetnligen. Precis så mycket jag vill att ni ska känna mig. Det finns ett fåtal människor jag litar helt på och faktiskt känner mig trygg med. Men ni blir färre och färre. Människor glider bort och saknaden efter er finns och den är stark. Men när ingen annan anstränger sig särskilt mycket för att hålla banden starka finner jag inte riktigt meningen med att kämpa själv. Men jag vill. men att vara den enda som drar framåt och resten bara står kvar, det blir tungt då.

Nej ni förväntas inte läsa eller bry er. Jag skriver för mig själv och några få andra. Resten skiter jag ganska blankt i :)... Och jag har det bra egentlige, det är bara en liten svacka. Jag är starkt och inte ensam. Ord efter ord fyller en blank sida, men betyder de verkligen något eller är det bara mitt sätt att avreagera mig på. Det är nog så, ja skriver bara för mig själv. Jag finner det rogivande att pilla på tangenterna och få ur mig tankar, när allt skrivs ner känns det så mycket mindre.  Det blir lättare och på något sätt är det bloggen som istället får bära upp all skit. Jag känner mig ren och en varm känsla sprider sig. Jag känner mig lyckligare och lyckligare. Det kan nog bli en ganska bra helg i alla fall. Nästa vecka blir nog inte så tung. För jag är inte ensam och jag är stark. Det finns människor som faktiskt alltid finns där. Och ni betyder så otroligt mycket ska ni veta. Att nu finns håller mig flytande. Nu börjar jag fundera om detta ens ska publiceras,jo det ska det nog. För om någon ens orkar läsa allt och se vad det egetnligen står då betyder det något. jag mår faktiskt bra, är kanske inte på topp men det är bra. Livet flyter på och dagarna passerar dag för dag. Nätterna kan vara tuffa men det har varit så mycket värre. Jag sover faktiskt som jag ska och det är en otroligt förbättring. Jag känner mig tryggare i mig själv och jag vågar faktiskt slappna av. Sen att man har sämre dagar och nätter, händer det inte alla? Jo klart det gör.

Nu ska jag ta tag i mitt samhällskunskaps arbete om mänskligarättigheter och sen är det helg. Ikväll nalkas jobb och så även imorron. Få träffa alla små lyckopaket fulla med skratt och lek. Det gör en glad. För man känner att man faktiskt bidrar med något. Att sen efter det få komma hem till en älskvärd familj är faktiskt bra det oxå. Riktigt bra till och med. Sen är det bara en vecka kvar till en Halmstads resa, det är fint. Det känns så bra att det bara blev två veckor mellan gångerna vi ses dena gånge. det är lagom! Men nä, nu ska det läsas på om att folk torteras av polisen i Rumänien. Det ni!