Känner mig som ett extremt misslyckande. Denna veckan har varit så fruktansvärt påfrestande på mig så det hade behövt mindre för att allt skulle brista. Lider fortfarande av humörsvängningarna ja skrev om för några dagar sen, men nu går de mer från att må okej till att må sämre. Visst de glada stunderna finns också men de är betydligt färre. Men när ja är glad är ja riktigt glad, men så satans snabbt det slår om. Som ett slag i magen och så sitter man där och känner paniken komma krypande. Fasaden utåt blir svårare och svårare att hålla de stunderna. Kämpar och kämpar för att inte bryta ihop helt men det är svårt i skrivande stund. det enda som krävs är en enda ogenomtänkt kommentar eller något annat löjligt så bryts ja ner helt. Hatar att känna så här. Det är inte rätt och det ska inte vara så. Jag vill vara det starka självsäkra jag som dyker upp ibland. Vill känna mig duktigt och fin. Denne veckan har varit förjävlig. Det har varit några veckor nu som allt inte har varit bra. Orken tar slut, det krävs så lite för att ja ska bli fruktansvärt trött. Minsta lilla ansträngning så behöver ja sova. Och kan ja sova? oftast inte. mörka tankar och och panik infinner sig. Tillslut somnar ja för att kroppen är för utmattad för att vara vaken. Jag behöver få sova flera timmar för att ens orka ta mig igenom halva dagen efter utan att känna att ja snart kollapsar. När jag börjar bli trött försvinner orken till precis allt. Jag har så svårt att koncentrera mig och hålla mig fokuserad. Längtar bara tills ja får lägga mig och sova, och sova för att ja vill och inte för att kroppen kräver det.

Jag klarar inte av ensamhet, men ändå behöver jag den. Behöver få sitta själv i alla fall någon timme om dagen. Men jag hatar det. Jag behöver närhet och någon som finns i närheten. Finns det någon nära så kan man fokusera på något annat än allt som rör sig i huvudet. Jag hatar att sätta mig själv på mitt rum men ja behöver få varva ner en stund i ensamhet.

Jag saknar min älskling så otroligt mycket just nu, allt blir så lätt när han är nära. Allt blir så bäst då. Allt ont bara försvinner och han gör allt bra igen. han är min klippa, mitt allt. Utan honom vet ja inte hur ja hade orkat ta mig igenom en endaste dag just nu. Tanken på att han är min gör allt lite lättare, gör all smärta lite lättare att hantera. Han betyder verkligen så mest för mig, han räddar mig undan mina demoner och min smärta. Han ljusar upp mitt inre mörker. Han dödar mina moster. Han får mig att må bra. Min underbara fantastiskt älskling.