Sena klockslag och kvinnliga hormoner...

Allt känns overkligt på något sätt. Käns som om att man lever i en dröm. Eller att man befinner sig i ett halvdvaliskt tillstånd hela dagarna. Man går upp på morgonen för att man vet att man ska. Man tar sig till skolan för att man vet att man måste. Man tar sig hem för man vill. Man äter och sen hamnar man vid datorn. Man varken orkar eller ha lust att träffa någon. Eller vänta nu. Jag brukade vela det. Det brukade jag faktiskt. Men vad hände egentligen. Folk verkar fly från mig. Är jag så jobbig. är jag så hemsk verkligen. Jag tror faktiskt inte det! Men ändå har jag förlorat så många nu. Saknaden efter dessa kommer som ett slag i magen ibland. Jag saknar dessa människor, eller gör jag verkligen det. Förstod de verkligen sig på mig. Brydde de sig egentligen om hur det va med mig. Var de inte för fokuserade på sig själv och sitt eget välmående. När man tänker på hur många gånger ni sårade mig, sket i mig och lämnade mig ensam undrar jag inte om jag har det bättre här vid min datorn.
Tror dock inte det. Jag är en social människa innerst inne. Jag behöver träffa mer folk än vad jag gör. Men då kommer frågan. Vem. Alla jag känner tycks bo så långt iväg. Jag har så få vänner kvar i Kävlinge. Tre tror jag. Eller tre som jag har hyfsad kontakt med. Det är en ganska rejäl skillnad mot hur det va innan. Vart har alla tatt vägen? Inte vet jag.. Men kvar i mitt liv är de inte längre.

Oj.. Ännu en text som är en bieffekt av kvinnliga hormoner och sena klockslag. När klockan närmar sig midnatt sänker sig en svart slöja ner. Allt känns lite svårare. Lite mörkare. Men det finns alltid små saker som lyser upp i mörkret. En bild. En låttext. Ett minne. Tanken på hur älskad jag är gör det lättare att sig igenom de ensamma nätterna. Det blir lite lättare att somna. Jag är kär och jag är älskad. Och även om det finns en hel drös med människor som inte bryr sig längre, finns det folk kvar som faktiskt gör det. Ännu en gång har jag lyckats skriva bort lite av smärtan. Det lättar och jag känner hur lycklig jag faktiskt är.  Jag lever här och nu, och det finns inget jag vill heldre. Jag ÄR lycklig!

Saknar dig!!! måste träffas snart :D <3