En svårt tid i mitt liv.. detta inlägg kommer vara mycket personligt och berättande. Så bryr du dig inte egentligen så kan du helt enkelt skita i att läsa det. Jag skriver för mig själv, jag skriver för att jag har börjat gå vidare. Jag har behöver bara bearbeta det hela, för denna tid är en tid som jag har tryckt undan och verkligen försökt glömma. Förnekat det. Men det har varit och är en del av mitt liv, så. Ja. Jag behöver få skriva av mig lite..

den värsta tiden i mitt liv har helt klart varit högstadiet. Jag har aldrig mått så dåligt som då och den tiden har satt djupa spår i mig. Såren och ärren från den tiden har inte börjat läka på riktigt förrän nu och ärren bleknar. Och tyvärr menar jag riktigt ärr. Detta var en svår tid för mig på många sätt, jag hittade ett sätt att ta mig igenom allt och tyvärr var det fel sätt. Det var som sagt ingen bra tid och jag var ung och dum. Trodde att det aldrig skulle bli något som jag ångrade. Men nu sitter jag här idag några år senare och ser tillbaka på den miserabla människan jag var en gång. Det enda som fick mig att orka hänga kvar i livet var min familj, jag kunde inte lämna dem. Men jag ska inte ljuga och säga att tanken att avsluta mitt lidanden en gång för alla inte fanns där, det gjorde den ofta. Att bara gå upp på morgonen var ett helt äventyr. Att slita mig upp från de få timmars sömn jag hade fått var inte lätt. Att hitta en anledning att lämna sängen och ta mig till skolan fanns inte riktigt. Jag hade inget hopp, det enda jag längtade till var några få timmars av sömn och rakbladen så vackra och fina.

Men hur jag hamnade så djupt som jag kunde komma vet jag inte riktigt. Jag tror att det är något som har legat och grott fram under flera år innan dess. Jag mins att jag redan på mellanstadiet ofta kände mig ensam och missförstås. Men när högstadiet började var det först nytt och spännande, nya vänner och nya lärare. Men även nytt folk som inte var av den trevliga typen. Små kommentarer blev fler och fler. Och som den lilla ensamma människan jag var utan något självförtroende visste inte hur jag skulle hantera detta. Ignorans blev det, men även om jag trodde att jag inte brydde mig så gjorde jag det. Jag tog åt mig allt. Jag hittade sätt att gömma mig på, jag hittade sätt att dölja de brister som vissa pekade ut. Jag var för lång. Jag hade för stor byst. Jag var för smart. Jag hade fel kläder. Jag sminkade mig fel. Jag lyssnade på fel musik. Listan kan göras lång. Detta tog jag i tre år. Jag förlorade greppet om mitt lugn och min ignorans i slutet av nian. Det slutade med att jag stog och skrek på en kille på en buss, han som med mest kommentarer hade kommit. Han satt och skakade och sparkade i min stol. Och jag tappade allt helt. Han fick allt höra hur dum i huvudet han var och en massa till. De sista veckorna i nian lät han mig vara och jag kände hur lite av mitt självförtroende började komma tillbaka. Jag började se ett litet ljus. Det var mycket som hände i slutet av nian som började dra mig upp. Även om jag inte kände det då så kan jag se det nu i efterhand att det var där någon stans allt började släppa. Tre år av totalt mörker, självskador och självmordstankar började lätta. Jag började se att det kanske fanns en dag dagen efter, det var inte längre en kamp att ta mig igenom dagen. Men det var fortfarande en kamp. Det är det än idag för det blir fortfarande så mörkt inom mig ibland. Men jag har lärt mig att hantera det. Jag har fortfarande dagar då jag bara vill sitta och stirra in i en vägg. Men idag försöker jag i alla fall prata om det. Jag försöker prata, även om jag inte har mycket att säga. Jag visar att allt inte är okej. För några år sedan va jag expert på att dölja alla känslor för folk runt om mig. Jag hatar att jag gjorde det, hade jag inte gjort det hade kanske någon försökt hjälpa mig. Jag sitter inte idag och längtar efter vassa föremål så fort jag mår dåligt av någon anledning, men jag kan inte förneka att behovet ibland finns. Ni måste förstå att det var ett djupt beroende jag hade. Det tog mig många försök att sluta. Så idag står jag här med många ärr. De flesta är så blekta att de inte syns. Men jag ser dem varje dag. Jag ser dem och ser vad jag har gått igenom och tagit mig ur. Jag är inte stolt över allt som jag har gjort men jag är stolt att jag lyckades slita mig ur det. Det är svårt för folk att förstå som inte har suttit i samma sits att helt förstå vilken kamp det är.

Även mycket annat hände under denna denna perioden. Jag fick sluta träna på grund av mitt hjärta och att läkarna visste inte vad det var. Detta tyngde också ner mig skulle jag gissa på. Jag mådde bra av att träna. Året innan detta dog även min mormor. En person som jag stod nära så detta tog

mycket hårt på mig.

Men jag tror inte att detta var helt anledningen till att jag mått som jag har gjort. Jag vet inte vart mörkret kommer ifrån. Jag kan inte säga när det kom och varför. Och det är något som jag inte kan svara på, och sen att folk blir halvt sura när jag inte kan förklara det tar mycket på mig. För jag vill inget annat än kunna prata helt öppet om allt. Men när det inte finns något att berätta är det svårt att prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad jag ska göra då. Men jag försöker så gott jag kan när någon undrar. Nu för tiden är det oftast något som utlöser en periods mörker. Ett gräl eller kanske en kommentar som påminner om de jag fick dagligen innan.

Idag står jag här. Stark och med mycket självförtroende om man jämför med då. Jag vet att jag är värd allt leva och ha ett bra liv. Och det har jag. Jag har ett liv som jag trivs med så otroligt bra. Visst jag har fortfarande dåliga dager och nätter, men det är inte tre år i rad. Det slår mig fortfarande när jag minst anar det, men jag kan hantera det hyfsat bra nu. Men jag känner att jag behöver något riktigt för att avsluta det hela. Jag behöver mer än ett gäng ärr för att visa vad jag har gått igenom. Jag har länge funderat på en tatuering som jag vill göra för att symbolisera att jag är fri från mig själv och mitt mörker. Att jag kan flyga iväg från allt svårt när jag behöver det. Jag vill även att denna ska symbolisera de fyra personer som fick mig att ta mig igenom dagarna nämligen min familj. Jag har tatueringen klar i mitt huvud och nu behövs bara pengar för att göra den. Även om det är att sätta lite färg på mig så tror jag att det kan hjälpa mig att se det som faktiskt är bra i livet. Och den listan kan göras så lång. Så mycket längre än den med dåligt.

Att jag öppnar upp mig såhär mycket i en blogg. Helt öppen för alla att se och läsa. Det tar mycket för mig, men det är något jag vill göra. Något jag behöver göra.